Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Mitt bokslut 2023

    av

    En författare blev antagen till Forum

    En författare blev antagen till nya förlaget Pia & Co

    En författare kom ut på Piratförlaget

    Två manus gavs ut på Ordberoende förlag

    Två författare blev nominerade till Deckarakademins debutantpris

    En författare fick agentkontrakt

    En författare antagen av Bokfabriken

    En författare till blev antagen av Bokfabriken

  2. Drama eller dokumentärt

    av

    Det finns en stor fallgrop om man skriver historiska romaner. Nämligen att det dokumentära tar över. Karaktärerna blir representanter för ett skeende, en historisk företeelser. Typ en barnjungfrus tillvaro i 20talets Stockholm. Men hon blir inte riktigt ifylld. Hennes individuella inre drivkrafter på ett känslomässigt plan förblir osynliga, outforskade. Det där som författaren helt enkelt hittar på i sin egen fantasi. Förmodligen eftersom man gör mycket research. Man fokuserar för mycket på historisk ackuratess, trovärdighet. Man letar i arkiven och läser på. Men om man ska skriva en roman som blir rolig att läsa så gäller det att gräva djupare i den unika individen. Man behöver göra individuella karaktärer av sina historiska gestalter, kötta till dem. Annars blir det dramadokumentär. Knepet är att hitta gestaltens inre individuella drivkraft på ett psykologiskt plan. Det som särskiljer dem från de andra karaktärerna. Och som är oberoende tiden och den historiska kontexten.

  3. Faran med flera perspektiv

    av

    Det kan ge en negativ bieffekt att växla mellan flera olika berättarperspektiv. Eftersom man introducerar nya karaktärer hela tiden kommer man aldrig vidare i handlingen. Därmed slipper man den jobbiga upptrappningen av intrigen. Men som jag ofta påpekat (och som det skrivs om här) så är den största faran att man berättar för mycket. Därmed reducerar man spänningen  i att en karaktär inte vet vad som pågår bakom kulisserna. Om man har en protagonist som är utsatt för hot, fara och upplever att en annan karaktär beter sig mystiskt vill vi inte nödvändigt veta exakt vad den här andra karaktären har för sig, tänker göra och har för plan genom att plötsligt bli introducerade i dennes perspektiv. Låt huvudkaraktären förbi svävande i ovisshet om vad som sker utanför hennes perspektiv och försök att skildra det genom henne. Risken är att läsaren får veta för mycket.

  4. Hjälp min handling spretar

    av

    En författare hade fått feedback från ett förlag att handlingen spretade för mycket. Det här är helt klart ett av de vanligaste problemen. Handlingen ”böljar” hit och dit.

    Det här brukar handla om att man inte utgår tillräckligt mycket från sin huvudkaraktär och man behöver förmodligen fördjupa huvudkaraktären. Man behöver samla handlingen mer kring denna/dennes inledande problem. Också för det är detta boken handlar om. Om man skriver en fantasy där fokus ofta är på världsskapande så är det lätt att glömma att det huvudpersonen måste klara av – övervinna är det som håller ihop allting. Eller man kanske placera handlingen i en mysig by på landet med olika karaktärer och så blir det för många sido-historier och bikaraktärer.

  5. Vad måste in i första kapitlet?

    av

    Ett annat manusdilemma jag fick var:

    Måste den dominerande konflikten presenteras i första kapitlet?

    Om man säger att boken är en skräckis med övernaturligheter, så ska läsaren snabbt fatta det. Det är inte en romantisk historia eller en relationsroman i första hand. Man ska få en bild av vad som väntar.

    Så egentligen ja. Men om det är korta kapitel så kan man nog låta det vänta till kapitel 2. Inom tio sidor är rimligt. Här hade jag kört prolog istället för att slå an en ton och få läsaren att förstå att det handlar om mystik, skräck och något övernaturligt. Men dödssynden är förstås att ge sken av att det är en deckare och så introducera något övernaturligt som lösning sent i handlingen.

  6. Manusdilemmat; prologen

    av

    Första dilemmat ni mailade om på Insta handlade om prologen.

    Prologen kan vara ett stycke direkt ur manuset som man helt enkelt placerar allra först, men jag tycker man kan använda prologen betydligt bättre. För att citera mig själv; prologen är en “teaser” för att förebåda, skapa spänning och mystik och väcka intresse. Det kan vara början av en scen eller ett skede i en scen som förklaras längre fram. Eller en passage du skriver ur ett berättarperspektiv som inte finns i boken, även om karaktären finns i boken.

    Prologen i början får sin förklaring när man läser resten av boken när man kan foga in det i ett sammanhang. Då förstår man; aha det var detta det där dramatiska – mystiska – suggestiva i början handlade om. Men det är skildrat från en annan vinkel, perspektiv. 

    Den författaren jag diskuterade med valde att skriva prologen ur ett utanifrånsperspektiv /allvetande berättare/berättarröst och skildrar mycket kort en dramatisk och viktig händelse i slutet av boken. Det är svårt för huvudpersonen att själv skildra scenen eftersom hon ligger avsvimmad.

    Prologen är ju inte där för att föra handlingen framåt så att säga. Så handlingen i resten av manus måste vara intakt, även utan den. Men den tillför något utifrån ett annat perspektiv eller en annan vinkel utan att vi behöver förstå sammanhanget.  Man ska bara bli nyfiken, känslorna ska engageras. Och förr eller senare under läsningen måste vi förstå vad den syftade på.

  7. Att skriva spänning del 1

    av

    skriva spänning

    Spänningsromanen kan verkligen se olika ut. Här kan man botanisera bland olika underkategorier. Det är enorm skillnad mellan den realistiska ”polisromanen” som baseras på procedur och det mer tekniska polis- och utredningsarbetet, snarare än karaktärer och psykologi. Och den nya kategorin ”cozy crime” som är en mix mellan spänning och feelgood. Däremellan kommer pusseldeckaren typ Agatha Christie och rysare. Jag skulle säga att den otroligt populära psykologiska thrillern ligger nära rysaren. Det behöver inte finnas ett brott, än mindre utredande poliser eller ens en grävande journalist som rotar i saker. Utan spänningen ligger på det psykologiska planet och i huvudpersonen inre och tankevärld. Det finns en misstanke, ett mysterium. Kanske har hon eller han inbillat sig allting? Jag skulle säga att förutom polisromanen är fokus ändå mest på karaktärerna i samtliga undergenrer. Läste ut ”Skred” av Sara Strömberg nyss och den var ganska typisk för en svensk deckare. Handlingen växlar mellan olika karaktärsperspektiv som alla försöker borra sig närmare och närmare själva mysteriet. Igenkänningsfaktorn är hög. Fokus är på relationerna, på karaktärerna och på vardagen.

  8. Den dramaturgiska bågen

    av

    Den här har jag tjatat – eller tipsat om – i många lektörsutlåtanden. Hur förändras huvudkaraktären under handlingen och i möte med yttre scener och situationer? Detta är den dramaturgiska bågen.

    Situation – reaktion.

    Reaktionen leder vidare i handlingen som Simona Ahrnstedt formulerade det.

    Och det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte grävt ner sig tillräckligt i sin huvudkaraktärs inledande problem. Det är inte tillräckligt inringat typ ”huvudkaraktären är rädd för att bli avslöjad när hon återvänder till sin hemby” eller fördjupat och då blir inte karaktärernas handlade helt förståeligt. Om man inte förankrar detta väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp. Som läsare svävar man i ovisshet om vad huvudkaraktären måste få bukt med och vad boken handlar om. De här två sakerna hänger ju ihop. Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklit så bör denna dramaturgiska båge sitta där från början till slut. Vad har huvudpersonen problem med och hur ska hon eller han komma tillrätta med detta? Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

  9. Författarens checklista

    av

    • får läsaren svar på alla frågor hen ställer sig under läsningen? Eller finns det saker som förblir ouppklarade?
    •  sker det en dramaturgisk upptrappning mot slutet av manuset med fler vändpunkter än i början?
    • Varvar du mellan de olika handlingstrådarna så att intresse och tempo hålls uppe?
    • Känns det någonstans rörigt eller krångligt att hänga med? OBS! Viktigt!
    • Är karaktärernas motiv och drivkrafter tydliga och förståeliga i varje scen?
    • är varje scen eller kapitel strukturerat kring ett dramatiskt klimax?
    • händer det något – /finns en händelse eller en förändring – i varje scen/kapitel?
    • Finns det oklarheter eller vagheter i handlingen?
    • Är tempus och berättarperspektivet genomgående det samma?
    • Får jag läsaren på kroken från början??
    • Finns det en röd tråd som läsaren kan följa från början?
    • Har jag undvikit långsökta sammanträffanden och alltför tillrättalagda lösningar?
    • Driver dialogen handlingen framåt? Uttrycker den karaktärens personlighet?
    • Gestaltar jag snarare än beskriver? (Show dont´t tell?)
    • Har alla karaktärer sin tydliga rollfunktion i handlingen?
  10. Nästa sida →