Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Så skriver du en succéroman

    av

    Varför blir vissa böcker stora succéer? Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska struktur anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  2. Styrmedel i skrivandet

    av

    pocket-watch-560937_1920

    Det här om att man blir mer kreativ av olika former av begränsningar kanske kommer som en chock för vissa. Skapande förknippas lätt med oändlig frihet och oändliga möjligheter och ju oändligare dessa är desto större chans att man skapar ett mästerverk. Snarare visar all forskning på att ju fler begränsningar, regler och ju fastare struktur man har att hålla dig till desto mer kreativ blir man. Snäva ramar för vad som ska produceras, tidpress och en rad uppsättning formalia som måste uppfyllas gör att man har något att hålla sig till och luta sig mot. Det absolut bästa man kan ha om man sitter och försöker skriva en roman till exempel är en deadline. Men också en grundhistoria som kan berättas om och om igen, ett visst sorts slut, en viss stil och ton, ett omslag som kanske redan börjar ta form och ett visst antal tecken. Det kanske inte är så konstigt att genreförfattare som skriver deckare och romance och feelgood och som alla arbetar efter en förutbestämd mall i viss mån har en tendens att spotta ut sig bok efter bok. Och en efterfrågad och läst författare lär ha en redaktör som otåligt väntar på nästa manus och i slutändan en läsekrets som förväntar sig en viss sorts bok – och blir ännu mer produktiv.

  3. Kvinnlig förklädnad

    av

    girl-with-flowers-1374221_1920

    Det här som spänningsförfattaren S K Tremayne vittnar om har jag själv blivit mer och mer varse. Det är lättare att lyckas som författare om du är kvinna! Det är mer kommersiellt, och bokbranschen börjar blir allt mer kommersialiserad. Och den är också som skribenten påtalar dominerad av kvinnor. Det är kvinnor som är redaktörer, agenter, lektörer och förläggare. Och ännu viktigare; läsarna är kvinnor. Och Tremayne tycker männen får skylla sig själva i detta. De läser inte romaner och de läser i värsta fall inte böcker överhuvudtaget. ”Om de vill sitta och hålla på med sina Smartphones och spela dataspel istället så låt dem.” Tremayne som varit (mindre kommersiellt lyckad) författare i flera decennier och biologisk man i hela sitt liv såg sig till slut tvungen att hitta på en mer ”könsneutral” författaridentitet eller helt enkelt pseudonym när han släppte sin paranormala relationsdrama Istvillingar. Och nu ligger den på bestsellerlistorna världen över. ”Emily Brontë och George Elliott (två kvinnor som fick skriva under manligt namn för att inte bli avfärdade) lär le med artig ironi i sin himmel.”

  4. Knepet för en boksuccé

    av

    författare

    Detta har jag skrivit om förut. Och många har förklaringarna till varför vissa böcker blir stora succéer. Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” 

    Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska form anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  5. Att konstruera en intrig och utveckla den

    av

    two faces of january

    Med lite tur kan man hitta ”Writing and plotting suspense fiction” av Patricia Highsmith som vet jag av egna erfarenheter är en utmärkt och belysande handbok i hur man skriver spänningsartade romaner, eller för den delen romaner överhuvudtaget. Man kan också läsa om den här i denna långa artikel. Highsmith skriv ju långt ifrån traditionella kriminalromaner utan valde till exempel i böckerna om Tom Ripley att skriva helt ur hans perspektiv trots att han var antagonisten som med lögner, överlevnadsinstinkt och psykopati drev handlingen. Mycket i boken går ut just på att förklara ”plotting”, det som kan kännas så svårt nämligen att konstruera en yttre handling, och hur man använder slumpen och tillfälligheter för att driva handlingen framåt och hur man fortsätter att utveckla intrigen och göra den mer snårig och komplex. Highsmith skriver sin lärobok som någon som ”has a fine understanding of plotting, motivation, what to “show” and not tell, how to keep things moving forward and how and where to place a climax”. Och det där med att få läsarna att förstå karaktärernas motivation, varför de vill något – där är hon nästan expert. (Bilden är ur filmen The two faces of January. Tydligen har ingen spänningsförfattare fått så stor del av sina böcker filmatiserade.)

  6. Dramatikens landskap

    av

    Hansel & Gretel Lorenzo Mattotti

    Miljö är handling som alla vet. Handlingen får ta form och bestäms till viss del av de yttre omständigheterna som den utspelar sig i. Tänk vilken skillnad i hur intrigen utvecklar sig om du försätter handlingen i tätbebygd innerstad där folk mer eller mindre bor på varandra, eller på en isolerad skärgårdsö utan båtförbindelserna under de strängaste vintermånaderna. Det här märks kanske allra mest i deckaren som är så beroende av en väl konstruerad yttre handling och intrig. Om man vill läsa mer så läs Deckarens svenska landskap om hur olika lokala och världsberömda svenska författare använder det omgivande landskapet och naturen – från fiskehamnar till ödsliga skogsvägar och djupa trollskogar och övergivna gruvhål. Det blir helt uppenbart att det är ur landskapet dramatiken härrör. Speciellt i Aino Trosells böcker från ett arkaiskt Dalarna starkt präglad av gruvnäring är handling och landskap en del av varandra. (Illustration av Lorenzo Mattotti till Neil Gaimans version av Hans och Greta.)

  7. Möt våren med mord och mysterier

    av

    bokhylla

    Jag har ju en egen spalt om nyutkommen engelsk pocket varje månad i Blekinge Läns tidningar och har hittat härliga tips inför vårens deckarläsning här. Det är dels Kate Mosse fortsättning på Labyrint, Citadel heter den, om kvinnliga motståndskämpar i nazitidens Paris som vaktar ”en uråldrig hemlighet”. Min personliga favorit Mo Hayders nya Wolf, ”en bok som påminner om Funny Games” alltså filmen av Michael Hanneke. Mo Hayder kan för övrigt vara hårresande otäck. Men också Black eyed blond, en bok där en fiktiv hjälte i det här fallet privatdetektiven Philip Marlow får nytt liv långt efter att skaparen och författaren (Raymond Chandler) gått hädan. Och Hyde av en bok där handlingen skildras ur antagonistens perspektiv, Dr Hyde och inte Mr Jekyll alltså vilket alltid är ett roligt grepp förutom att även det är en bok med karaktärer som getts nytt liv i en ny författares händer. Och den här Bird box

  8. Den ultimata berättelsen

    av

    black cat

    Här tar författaren Anna-Karin Palm upp hur deckarens intåg flyttat fram positionerna för kommersiell- och genrelitteratur till nackdel för konstnärlig litteratur. Men deckaren påverkar också hur böcker skrivs. Det är något med deckaren som – har jag läst – gör den till den bästa formen för att berätta en historia. Att inleda med en fråga eller ett mysterium och sedan lotsa läsarna gradvis fram mot svaret lär vara den dramatiska struktur som engagerar mest, kopplar hårdast grepp om oss. Det är en sorts urstruktur för hur man kan berätta en historia som verkar nergrävd i det mänskliga psyket. Skapa en gåta och man vill ha svaret.

  9. Fråga Phyllis

    av

    Deckarförfattaren P D James är 90+ nu och ärligt talat kanske inte hennes senaste böcker känts helt angelägna, utan tvärt om rätt dammiga. Men under slutet av 60talet, och på 70-, 80- och en stor del av 90talet skrev hon underbart mångbottnade, spännande och litterära deckare med Adam Dalgliesh (eller privatdeckaren Cordelia Grey) som huvudperson. Hursomhelst nu kan man klämma Phyllis på pulsen och fråga henne om precis vad man vill kanske om man själv sitter där med ett havererat deckarmanus, om skrivprocessen, böckerna, karriären och allt annat som en författare med sådan enorm erfarenhet kan tänkas veta. Eller – som någon redan gjort – vad hon tycker om de senaste årens våg av skandinaviska deckare… Följ länken och skriv frågan i kommantatorsfältet, twittra eller maila den. Hon svarar den sjätte juni.

  10. Det (inte så) mystiska med deckare

    av

    Deckarförfattaren P.D James beskriver lockelsen i att skriva och läsa deckare… Hon började skriva för att hon ville bli författare och såg deckaren som ett lättare sätt att bli publicerad (än att skriva vanliga romaner) och därmed få en inkomst. Men hon använder denna klassiska genres typiska ingredienser och berättarmall för att undersöka lite större saker, som den mänskliga naturen, moraliska frågeställningar och lite annat. Själv har jag alltid trott att explosionen av svenskt deckarförfattande sedan slutet av nittiotalet berodde på ungefär samma sak. Man kunde hänga upp sitt skrivande på något – en mall, en stark berättelse, narrative, en form, och sedan återvinna och variera den i oändlighet. Det där som genreskrivande innebär. Genreförfattande har alltid dittills varit lite sett över axeln i Sverige, men nu insåg man att det var kommersiellt gångbart, man blev läst. Att skriva böcker kändes inte så pretantiöst och mystiskt längre.

  11. Nästa sida »