Deckarveteranen P D James har tydligen kommit ut med detta lilla verk om detektivgenren, ”Talking about detective fiction” (2009). Hennes egna böcker tycker jag inte längre är så bra, men detta verkar vara en rolig historisk genomgång av betydelsefulla litterära detektiver från Sherlock Holmes och framåt.
Den verkar i alla fall värd att läsa igenom. PD James och Elizabeth Geroge har varit författare jag läst med stort nöje men nu händer det aldrig, jag vet inte om det handlar om att de är bättre eller sämre, eller att de inte förnyar konceptet tillräckligt, kanske är det jag som förändras. Och det finns ju så många andra…
Det är likadant med mig. Det tillkommer hela tiden nya som är bättre helt enkelt, och de där gamla deckardrottningarna – inklusive patricia Cornwell och tyvärr min favorit Ruth Rendell – börjar upprepa sig och känns inte spännande längre alls . Å andra sidan har de varit galet produktiva under flera decennier så det är inte så konstigt. Men de flesta som hållit på ett tag nu brukade vara så mycket bättre och det är egentligen deras allra första böcker man ska läsa. Elizabeth George har jag gett upp allt hopp om…
Jag tror det är så. Jag har funderat en del på deckare och deras sidohistorier (den löpande historien om hjältens liv) ibland läser man författaren bara för att få reda på hur det går för hjälten, då har konceptet redan upprepat sig en gång för mycket. När man sedan tröttnar på att ens ta reda på hur det går för hjältarna…då har författarna sugit för länge på karamellen. I mitt fall hände detta senast med Stephen Booths böcker. Inom vår andra genre, den romantiska, styrs detta något bättre. Har väl med att göra att konflkikten handlar om hjältens liv. När man trampar in i gränsområdet (ibland i amerikansk b-romance) och ältar samma familjs gulliga kärleksaffärer då blir det jolmigt. Jag är konservativ nog att vilja lämna mina huvudpersoner när boken är slut.