Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Konsten att bli refuserad

    av

    Det är svårt att skriva en hel bok, ett rent helvete att redigera den – sedan kommer dock med stor sannolikhet det allra värsta. Att blir refuserad. (Jag får dock säga att en ytterligare krets i helvetet är att inte ens få en refusering utan bara mötas av oceaner av ointresserad tystnad från förlagshåll tills man själv fattar galoppen.) Man måste alltså precis som det påpekas här även ha en strategi för hur man ska handskas med att bli avvisad, få nej och inte generera något som helst intresse när man väl skickat ut sitt manus. Man ska inte låta refuseringar påverka ens motivation att skriva, det är ju viktigt. Risken är att man låter sig nedslås så mycket att man tappar lusten och helt enkelt lägger av.  Man bör inse att bara för att man blir refuserad betyder inte det att man skriver dåligt. Vad som antas handlar till viss del om subjektivt tycke och smak. Jag har lektörsläst lysande manus som aldrig får skåda dagens ljus och läst publicerade böcker som varit mycket mindre engagerande. Dock är ett gemensamt grundkrav att ett manus måste upp i en viss verkshöjd för att komma ifråga för utgivning. Men utöver det är det också en fråga om vad en förläggare går igång på inte, på om förlaget nyligen gett ut liknande historier eller projekt, och om de bara inte vågar satsa på något nytt som en helt ny genre. En refusering är inte nödvändigtvis ett tecken på att du är en dålig författare.

     

  2. Plocka fram det roliga

    av

    Man kan som sagt lyssna på podcasten med Joe Hill många gånger. Som det står i presentationen är han en outsinlig källa till goda skrivråd inte minst vad gäller hur du som författare kan tävla med Netflix och alla fantastiska teveserier genom att vara underhållande. Det handlar alltså inte om att vara spekulativ eller förväxla engagerande drama med meningslösa effekter som kastas i läsarens väg. Knepet är bra storytelling och dramaturgi. Men en annan faktor är hur man minimerar de trista delarna i sin text, de där som läsaren inte har tålamod med. Jag brukar uppmana till att försöka stryka ner eller effektivisera skildringarna av det vardagliga, det runt omkring, ramen av vanlighet som omger själva dramat. Många författare är alldeles för förtjusa i vardagen i sig; logistiken, de meandrande konversationerna och normaliteten, det som lätt blir trivialt. Man inleder gärna med att låta huvudpersonen vakna, stiga upp och öppna kylskåpet. Stryk det. ”Finns det inte ett avsågat huvud i kylskåpet så är jag inte intresserad” som Joe Hill uttrycker det. Ett annat knep är att försöka göra något spännande av de där scenerna av nödvändigt informationsbyte, variera bakgrunden och miljön så att folk inte bara pratar i telefon eller samtalar när de går nerför en trappa. Varför inte låta en av dem vara besiktningsman av berg- och dalbanor och så utspelar sig samtalet under en sådan testrunda. Oftast märker man det här som författare själv och det avspeglas i texten för mig som lektör; finns riktningen och dramat i scenen skrivs den ofta med energi och framåtrörelse.  Författaren har kul. Vet författaren inte riktigt vad hen vill säga eller vad som egentligen ska berättas blir det energilöst och har förmodligen varit en ren plåga att skriva.

  3. Lärdomar från en mästare

    av

    Det här måste vara  ett av bästa sändningarna i The bestseller experiment. Ett långt samtal med fantasy/skräckförfattaren Joe Hill. Förmodligen kan man aldrig få tillräckligt mycket av erfarenheter och tips från verksamma författare. Speciellt om de är så tillgängliga, roliga, blygsamma som Hill. Han pratar om sin långa karriär som ständigt refuserad författare, om hur lång tid det tog att bli utgiven (fyra romaner som aldrig fått skåda dagens ljus på tio år). Om hur han krönte sin bana som okänd och opublicerad med att författa ett tegelstensliknande epos som skulle bli Den stora amerikanska romanen och som i likhet med hans tidigare försök aldrig blev utgiven. (När han fick ett lovande brev från ett stort förlag visade det sig att de hade slarvat bort hela manuset och dessutom refuserade det.)  Om vikten av att underhålla läsaren och istället för att tänka; vad suger och måste bort, tänka vad är ”mindblowingly awesome” och sedan försöka få allting att ja, ni gissar rätt – att bli just mindblowingly awesome. Ge läsaren en bra anledning att hela tiden vilja fortsätta med ett nytt kapitel. Och hur lyckas man skapa en bestseller förutom författandet av själva boken – det bästa är att få en populär författare att skriva en oerhört positiv blurb eller ett slags miniutlåtande som kan tryckas på pärmen. Få någon med hög profil att rekommendera boken. I hans fall var det Neil Gaiman som berömde En hjärtformad ask.

  4. Vila inte på lagrarna

    av

    Alltså jag tycker denna manuskonsult är så bra och nyttig. Det finns en hel del webresurser speciellt amerikanska som tar upp detta med handling, dramaturgi, story och karaktärsutveckling – med andra ord hantverket. Men det gäller att plocka guldkornen ur ganska mycket som glimmar men som inte ger så mycket. Här tipsas den trötte manusförfattaren om vad hen ska tänka på när första utkastet äntligen är färdigt, eller vad man ska göra mellan redigeringsrundorna. Utan att ge sig i kast med själva skrivandet finns det mycket man kan göra. Uppdatera dig om böcker i samma genre, bra tips – man lär sig alltid så mycket av hur det ska se ut genom att läsa. Förstås även om hur det ser ut så att man inte råkat göra exakt likadant i sin egen bok men den risken är ändå ganska liten. Läs och lär mer om hantverket, vilket hon definierar som en fråga om struktur – karaktärsskildring – beskrivningar. ”De flesta författare vet inte tillräckligt mycket om hantverket!” Det är sant, det är där jag kommer in i bilden som konsult. Läs på om din egen genre, vad kräver den, hur ser den ut. Begrunda din egen historia ur olika vinklar – självklart. Skaffa feedback, jepp. Och skriver hon något intressant om konsten att nätverka och ta kontakter.

  5. Antaganden om den unga läsaren

    av

    Enligt den här artikeln finns det ett antal riktigt dåliga utgångspunkter om man vill skriva för barn och unga, utfunderade av den eminente CS Lewis. Han hade samma tankar i ämnet som Tolkien och Neil Gaiman. Det sämsta man kan göra är att göra sig till för att tänka ut vad barn vill ha och tycker är roligt. Alltså vad de kan tänkas bli glada av, som damen i annekdoten Lewis drar som skrivit en historia för barn som handlar om en sorts maskin som levererar godis, leksaker och annat barn antas gilla, när man trycker på en knapp. ”För sådant tycker ju barn är roligt”. Skriv inte med det som riktmärke, råder Lewis.  Försök inte föreställa dig vad som passar barn eller vad de antas gilla, som om de unga läsarna var en speciell sorts ras vars nivå du måste sänka dig till. Skriv om sådant du vet att du själv gillade som barn men även gillar som vuxen. Tror inte att barn och unga tillhör specialavdelningen ”ge dem vad de vill ha” där du försöker kalkylera vad de antas bli roade av. Resultatet kan i värsta fall bli inställsamt, insmickrande och inte kännas autentiskt. Skriv en berättelse för barn inte med barnen så mycket i åtanke som för att du hittar ett ämne som lämpar sig bäst för en barn- eller ungdomsbok.

  6. Viktigt att tänka på om karaktärer

    av

    Av alla resurser om skrivande som står att finna på nätet måste jag säga att denna är mitt bästa fynd. Alla råd som ges riktar sig till film- och tevemanusförfattare och romanförfattare och är tydligt inriktade på story, struktur och dramaturgi. Allt som sägs här om karaktärer håller jag med om, och har påpekar i otaliga lektörsutlåtanden så därför tar jag mig friheten att återge några av dem här . Som att alltid presentera din huvudkaraktär (i synnerhet) när de gör något, i en situation som berättar något om vem han eller hon är. Som att för göta petter inte aktivt försöka skapa sympati för en viss karaktär eller få läsaren att gilla den eller göra hen sympatisk överhuvudtaget för att få läsaren att bry sig. Man måste inte gilla huvudpersonen, det är inte viktigt för engagemang i läsningen eller ens identifikation. Och så det jag håller med om allra mest: ge dina karaktärer en roll eller en funktion i handlingen, en drivkraft – annars stryk dem. Ett solklart tecken på bristande struktur är att det vimlar av gestalter i manuset som enbart är namn, men som inte har en tydlig riktning eller uppgift utan bara existerar slumpmässigt och då kommer läsaren inte att anknyta till dem. En karaktär är i mångt och mycket vad denne gör i handlingen.

  7. Hur gör man en historia av sin idé?

    av

    Det måste vara en av de mest svåranalyserade processer som finns, hur man gör om sin idé till en faktisk realiserad handling. Helst en som räcker till en hel bok. Hur omvandlar man den där glimten av total genialitet som eventuellt skulle kunna innebära ett framtida Augustpris, till något sammanhängande och gestaltat? Och vad är en idé? Jag är själv ganska inne på det Stephen King sagt om att alla historier (iallafall de bra) finns därute färdiga och ditt jobb som författare snarare än att skapa dem är att gräva fram dem, ungefär som att exkavera ett fossiliserat skelett.  Jag tycker de tips och tankar som man kan ta del av här alla är väldigt användbara; utveckla idén genom att låta den ta olika vägar i en massa alternativa versioner och förkasta dem som inte fungerar. Man måste pröva sig fram och vara öppen för att ens sätt att utveckla originaltanken inte slår in på rätt väg med en gång. Gillar även förslaget om att ställa karaktärerna (när man väl har några) grundläggande frågor om vad de upplever och vill i olika skeenden av handlingen. Det kanske bästa är dock att veta när man ska arbeta aktivt med idén och när man ska låta den marinera och växa till sig i lugn och ro djupt där inne i det undermedvetna.

  8. Spökhistorier vid jul

    av

    Denna roliga pod – ha den som stöd under skrivåret 2017. Det är förtroliga intervjuer med etablerade författare av olika genrer som berättar öppenhjärtligt om den skapande processen; hur de fick idén till sin bok, hur de utvecklade den till en fungerande struktur och handling och vad man ska tänka på när man skriver i en viss genre. Och samtal mellan författarna (som försöker skriva sin bestseller) om skrivandets vedermödor, vad som driver en och behovet av yttre bekräftelse på sociala medier. Den är på engelska men alla intervjuare och intervjuade pratar föredömligt klart och välformulerat och är lätta att förstå, så det blir egentligen ingen språkbarriär. En författare som tydligen skrivit en spökhistoria som heter Dark Matter pratar om miljöernas betydelse och att göra research – en riktig injektionsspruta för fantasin om ni frågar mig. Och om realism som en viktig aspekt av en övernaturlig genre som en spökhistoria, och att spöket i fråga ska ha en intention. Precis som de övriga karaktärerna för övrigt, det övernaturliga kan inte bara existera i största allmänhet utan vilja något och dessutom något illasinnat (förstås). Spökeriet ska sedan börja lite smygande och gradvis förvärras. Och behövs mer inspiration kan man leta fram dessa klassiska spökhistorier med jultema.

  9. Börja med det roliga

    av

    En manusförfattare ger goda råd om vad man ska tänka på – det gäller främst filmmanus men vilka här skriver filmmanus? Precis som han själv påpekar allra först så gör man bäst i försöka skriva något annat än just det. Ett filmmanus tar oändligt med tid och framför allt resurser att realiseras i en färdig ”produkt” alltså en film. Men han tycker hursomhelst att man ska undvika att medvetet försöka skapa sympati för sina karaktärer, något som jag tror angår även romanförfattare i högsta grad. Levande karaktärer däremot kommer läsaren att identifiera sig med oavsett vad och de behöver egentligen inte typiskt positiva eller sympatiska egenskaper eller intentioner för att vi ska engagera oss i den. Han tycker också att man ska strunta i treaktsstrukturen och tänka mer sekvenser – något jag gärna skriver under på. Struktur är bra men börjar man tänka för mycket på struktur blir man låst och överintellektualiserar; framåtrörelse och förändring och dynamik är vad som behövs. Och så något jättebra; skriv det du själv tycker verkar roligt och är sugen på att sätta tänderna i först, skriv för jösse namn inte kronologiskt. Beta av de där favoritscenerna och de svåra sega bitarna kommer att lösa sig efter hand och när du väl kommer dit vet du kanske hur de ska lösas på ett bättre sätt.

  10. Som ett rö för vinden

    av

    Det här är en av de mer plågsamma frågorna man har att vrenskas med som outgiven och oetablerad författare. Hur ska man nå ut? De etablerade stora förlagen utgör en grindvakt som nästan inte går att forcera samtidigt som antalet manus på förlagets hyllor växer stadigt. Är man en ung oetablerad författare gör man bäst i att vara som en maskros hävdar några författare här. Man ska så sina verk för vinden och försöka sprida dem i så många kanaler som möjligt och så hoppas på att någon av dem slår rot och växer till en livskraftig planta. Alltså utnyttja alla de möjligheter som finns idag till egenutgivning och elektronisk publicering genom att producera sig på alla sätt man kan, så mycket man kan och på så sätt sprida sina verk som rön för vinden likt den utblommade maskrosen. Och så förstås göra marknadsföring för sig själv och titeln i alla sociala medier som överhuvudtaget kan uppbringas. Så på ett sätt finns fler möjligheter för en författare just för att nå ut. Frågan är förstås om man som författare måste ägna sådan enorm tid åt denna typ av marknadsföring och publicering egentligen ska ha tid att ägna sig åt det viktigaste, att skriva.

  11. Nästa sida »