Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Täthet, dynamik och förändring

    av

    Ju mer man fördjupar sig i skrivandet hantverk desto mer liknar det kvantfysik. Det här blir  eventuellt sista gången jag tjatar om podden med skräck/fantasyförfattare Joe Hill. När man lyssnar på vad han säger eller för den delen läser mina sammanfattningar kan man förledas att tro att han efterlyser action, dramatik och högt tempo. I själva verket är de böcker jag läst av honom snarare täta, han för handlingen framåt hela tiden med perfekt känsla för rytm och komposition. Det är inte det samma som att tempot är högt. Dynamik snarare än dramatik innebär att kapitel och scener skrivs så att det uppstår någon typ av förändring under kapitlet/scenen/dialogens gång.  Om du skriver en scen eller dialog som inte innebär en förändring, om än liten, så har det inte hänt något. Det blir statiskt och du kan lika gärna stryka den för den gör ingen skillnad för hur handlingen utvecklar sig eller för karaktärernas utveckling. Kapitlet/scenen/dialogen är de minsta byggstenarna i berättelsen eller handlingens övergripande båge. Anledningen till att en dialog bör skrivas om är att ”karaktärerna inte fått med sig något i slutet som de inte hade i början”. Att de har fått det är essensen av dramatisk struktur. Man kan säga att det handlar om att en konflikt finns någonstans, ett litet motstånd, något som ändrar riktning men det viktiga är som sagt en förändring av läget ungefär som en atom som ändrar laddning och går från + till -. (Jag tror det är atomer som kan ändra laddning…)

  2. Konsten att bli refuserad

    av

    Det är svårt att skriva en hel bok, ett rent helvete att redigera den – sedan kommer dock med stor sannolikhet det allra värsta. Att blir refuserad. (Jag får dock säga att en ytterligare krets i helvetet är att inte ens få en refusering utan bara mötas av oceaner av ointresserad tystnad från förlagshåll tills man själv fattar galoppen.) Man måste alltså precis som det påpekas här även ha en strategi för hur man ska handskas med att bli avvisad, få nej och inte generera något som helst intresse när man väl skickat ut sitt manus. Man ska inte låta refuseringar påverka ens motivation att skriva, det är ju viktigt. Risken är att man låter sig nedslås så mycket att man tappar lusten och helt enkelt lägger av.  Man bör inse att bara för att man blir refuserad betyder inte det att man skriver dåligt. Vad som antas handlar till viss del om subjektivt tycke och smak. Jag har lektörsläst lysande manus som aldrig får skåda dagens ljus och läst publicerade böcker som varit mycket mindre engagerande. Dock är ett gemensamt grundkrav att ett manus måste upp i en viss verkshöjd för att komma ifråga för utgivning. Men utöver det är det också en fråga om vad en förläggare går igång på inte, på om förlaget nyligen gett ut liknande historier eller projekt, och om de bara inte vågar satsa på något nytt som en helt ny genre. En refusering är inte nödvändigtvis ett tecken på att du är en dålig författare.

     

  3. Plocka fram det roliga

    av

    Man kan som sagt lyssna på podcasten med Joe Hill många gånger. Som det står i presentationen är han en outsinlig källa till goda skrivråd inte minst vad gäller hur du som författare kan tävla med Netflix och alla fantastiska teveserier genom att vara underhållande. Det handlar alltså inte om att vara spekulativ eller förväxla engagerande drama med meningslösa effekter som kastas i läsarens väg. Knepet är bra storytelling och dramaturgi. Men en annan faktor är hur man minimerar de trista delarna i sin text, de där som läsaren inte har tålamod med. Jag brukar uppmana till att försöka stryka ner eller effektivisera skildringarna av det vardagliga, det runt omkring, ramen av vanlighet som omger själva dramat. Många författare är alldeles för förtjusa i vardagen i sig; logistiken, de meandrande konversationerna och normaliteten, det som lätt blir trivialt. Man inleder gärna med att låta huvudpersonen vakna, stiga upp och öppna kylskåpet. Stryk det. ”Finns det inte ett avsågat huvud i kylskåpet så är jag inte intresserad” som Joe Hill uttrycker det. Ett annat knep är att försöka göra något spännande av de där scenerna av nödvändigt informationsbyte, variera bakgrunden och miljön så att folk inte bara pratar i telefon eller samtalar när de går nerför en trappa. Varför inte låta en av dem vara besiktningsman av berg- och dalbanor och så utspelar sig samtalet under en sådan testrunda. Oftast märker man det här som författare själv och det avspeglas i texten för mig som lektör; finns riktningen och dramat i scenen skrivs den ofta med energi och framåtrörelse.  Författaren har kul. Vet författaren inte riktigt vad hen vill säga eller vad som egentligen ska berättas blir det energilöst och har förmodligen varit en ren plåga att skriva.

  4. Vila inte på lagrarna

    av

    Alltså jag tycker denna manuskonsult är så bra och nyttig. Det finns en hel del webresurser speciellt amerikanska som tar upp detta med handling, dramaturgi, story och karaktärsutveckling – med andra ord hantverket. Men det gäller att plocka guldkornen ur ganska mycket som glimmar men som inte ger så mycket. Här tipsas den trötte manusförfattaren om vad hen ska tänka på när första utkastet äntligen är färdigt, eller vad man ska göra mellan redigeringsrundorna. Utan att ge sig i kast med själva skrivandet finns det mycket man kan göra. Uppdatera dig om böcker i samma genre, bra tips – man lär sig alltid så mycket av hur det ska se ut genom att läsa. Förstås även om hur det ser ut så att man inte råkat göra exakt likadant i sin egen bok men den risken är ändå ganska liten. Läs och lär mer om hantverket, vilket hon definierar som en fråga om struktur – karaktärsskildring – beskrivningar. ”De flesta författare vet inte tillräckligt mycket om hantverket!” Det är sant, det är där jag kommer in i bilden som konsult. Läs på om din egen genre, vad kräver den, hur ser den ut. Begrunda din egen historia ur olika vinklar – självklart. Skaffa feedback, jepp. Och skriver hon något intressant om konsten att nätverka och ta kontakter.

  5. Tänk på vem du skriver för

    av

    Jag rekommenderar verkligen podcasten om att lära sig skriva en bestseller. Oavsett om man strävar efter att ens manus ska bli just detta (och det ska man inte enligt expertisen för det genomskådar både läsare och förläggare) eller ej så är varje avsnitt nästan löjligt fullspäckat med information och visdomsord fördmedlat på ett lättsamt men seriöst sätt. Både från andra författare men även från redaktörer och förläggare. Man kan ha programmet som stöd för att få lite uppslag och stimulans i den ensamma skrivprocessen men kanske ger den även en del matnyttiga insikter. Den förläggare programledarparet pratar med berättar t ex att hennes förlag numera använder en fokusgrupp för att utröna om en viss bok kommer att hitta sina läsare  – slutkonsumenten. Det är den kommersiella aspekten av skrivandet, som tar över mer och mer. I ett samtal med henne enas man om vad som möjligtvis kan vara gemensamt för en bestseller:

    en bestseller skapas genom att folk börjar prata om den och rekommendera den till varandra.

    den får gärna innehålla en oväntad vändning, ett avslöjande som ställer allting i manuset på huvudet eller en hemlighet av något slag. Tänk Gone girl.

    det finns en universellt tema. Något som alla kan relatera till. Gör det inte för smalt.

    den ska vara underhållande och lättillgängligt skriven – läsaren vill rasa igenom sidorna inte blir impade av den litterära kvaliteten. Iallafall inte i första hand.

    den kräver en enkel, slagkraftig titel som är lätt att minnas

    vet vem din läsare är och vem du skriver för och ha denne i åtanke under hela processen; det gör pitchen lättare när du skriver följebrev och ska presentera manuset. Och som sagt, det var det där med fokusgrupp och slutkonsument.

     

  6. Den tidlösa kompositionen

    av

    bokbild

    Fin artikel här är om berättelsens form och struktur, och hur tidlös och universellt vårt sätt att berätta något faktiskt är. Eller snarare läsaren/publikens förväntningar på hur och i vilken ordning något ska berättas. Sedan precis som skribenten tar upp är det ju intressant att fråga sig varför formen ser ut som den gör. Struktur är att likna vid grammatik, det handlar om hantverket. En berättelse är egentligen mer en form än själva innehållet. Att berätta en historia handlar mer om teknik än vad man hade kunnat tro. ”Every form of artistic composition, like any language, has a grammar, and that grammar, that structure, is not just a construct—it’s the most beautiful and intricate expression of the workings of the human mind.”

  7. Vilse i minnenas labyrinter

    av

    tekopp

    Ett av de vanligaste problemen när man skriver handlar om hur man kan utveckla sin romanhandling. Vad många inte vet är att för att utveckla handlingen måste man utveckla bakgrunden. Annars blir det omöjligt att hitta karaktärernas motivation och känslomässiga drivkrafter och därmed svårt att sätta dem i rörelse, få dem att agera. (Bilden anspelar på världens längsta litterära återblick som framkallas av en kopp te i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.) Några tips och råd om hur man ska förhålla sig till bakgrund och backstory:

    • låt inte bakgrunden växa sig så stor att den tar över för mycket eller blir viktigare än handlingen här och nu.
    • inkludera bakgrund och återblickar i den mån det är viktigt för handlingen. Var din huvudperson ett sjukligt barn som ofta hade infektioner är det bara relevant om det på något sätt har betydelse för vad hen gör idag, annars blir det allmän information och tillför inget av förståelse.
    • hitta tillfällen i texten när du omärkligt eller på ett organiskt sätt kan smyga in bakgrund, helst så att det inte märks.
    • om du använder bakgrund för att visa något viktigt om din karaktär, var som alltid så konkret som möjligt. Låt det inte bara handla om en allmänt taskig barndom utan försök att koka ner det till en speciell, konkret händelse som den gången din huvudperson satt i fönstret och väntade på att mamma skulle komma hem från jobbet men hon aldrig gjorde det, eftersom hon rymt med grannen och aldrig mer kom tillbaks. KM Weiland kallar det här för ”spöket”, ”the ghost”, den specifika händelsen som hemsöker din karaktär och som vi måste bli varse för att fullt ut förstå karaktären.
  8. Skriv som vinden!

    av

    moln

    Åh vilken härlig bukett med tankar och råd från arbetande författare – många av dem undervisar även i skrivande:

    • fundera ut slutet på din historia i förväg. En berättelse kan ses som en komplicerad mekanik med en massa bitar och kuggar som samverkar och hänger ihop. Ett slags pussel med andra ord. Alla bitar påverkar varandra.
    • att skriva en historia är att utforska. Man hittar ett ämne eller tema och berättelsen i form av romanen eller novellen är ett sätt att gräva sig djupare, hitta nya dimensioner och upptäcka.
    • en agent eller förläggare noterar handlingen först, berättelsen – storyn. ”Vilken är berättelsen här? Och engagerar den mig?”
    • skriv på (skriv som vinden), titta inte ner i texten under tiden, och gå tillbaka i efterhand och redigera och skaka fram de där guldkornen. Men försök inte skriva enbart guldkorn. Man måste skriva mycket för att hitta ett och annat…
    • Lär känna dina karaktärer väl – det blir ett sätt att ta reda på hur de reagerar och deras känslomässiga drivkrafter. En viss karaktär kan bara reagera på ett visst antal sätt.
    • Gestalta; alltså fundera på hur dina karaktärer avslöjar vilka de är genom hur de beter sig.
  9. Filmmanusförfattarnas funderingar

    av

    redigera

    Här är några tankar från en paneldebatt med olika filmmanusförfattare, Nancy Myerson, Nick Hornby med flera. Tyvärr har jag slarvat bort länken

    • Det gäller att hitta dramat i varje situation. Försätt dina karaktärer i situationer som berättar mest om dem. Med det tror jag han menar; Låt dem inte bara åka buss, låt dem åka buss och hjälpa en äldre dam med biljetten (om det är en sympatisk karaktär) eller bryskt knuffa ner en liten pojke från sätet man själv vill ha (om det är en osympatisk karaktär.)
    • Det roligaste är det mest autentiska, det enkla, det alla känner igen sig själva i.
    • Gör markeringar i texten där du vet att det inte riktigt sitter än – det är inte tillräckligt bra.
    • Tänk på din berättelse som en lång utdragen linje med fyra fem större hållplatser – dessa är viktiga, centrala scener eller vändpunkter. Har du ett synopsis eller plan för handlingen med dessa nyckelscener så har du en historia.
  10. Knepet för en boksuccé

    av

    författare

    Detta har jag skrivit om förut. Och många har förklaringarna till varför vissa böcker blir stora succéer. Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” 

    Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska form anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  11. Nästa sida »