Nu börjar det senaste decenniets realitytrend ge avtryck även inom romancegenren. Riktiga, existerande pars kärlekssagor ligger till grund för förlaget HCIBooks nya titlar, exempelvis “Hard to Hold” skriven av flerfaldiga romanceromanförfattaren Julie Leto. Intrigen är helt och hållet byggd på Mike och Annes sanna kärleksshistoria, som en redaktör läste om i en lokaltidning med anledning av deras stundande bröllop. “Faction” kallar man detta. Och en dos exhibitionism från huvudpersonernas sida får man väl säga. Mike och Anne ser det som en kul grej att en roman nu baserad på deras kärleksssaga, men ber familj och släkt hoppa över vissa sidor eller kanske vissa kapitel… En romancenovel måste ju innehålla vissa detaljer om parets första kyss samt hur förhållandet fullbordades.
Hmmm…det är förmodligen den logiska fortsättningen. Det pågår ett \’Mord på privatlivet\’ just nu. Började väl med dokusåporna, fortsatte med bloggar, utvecklades i facebook osv. Blir följden att det är skumt, fult och misstänkt att inte vilja dela med sig av allt? Eller slår det tillbaka? Eller blir det så att privatliv blir en exclusiv vara som man bara kan unna sig om man är rik/berömd och med i tidningar där journalister bevakar ens \’privatliv\’ och skriver vad de vill? På så vis han man ju gömma sitt riktiga privatliv bakom en fasad. Vad skall man i så fall i framtiden ge t ex Greta Garbo för diagnos?
Hon kanske hade blivit mer misstänkliggjord idag. Tror (tyvärr) att att vara \”privat\” kommer att bli alltmer passé eller till och med lite suspekt, ungefär som om man hade något att dölja. Lite synd för jag är rätt privat, och har inget behov av att synas. Eller rätt normalprivat, kanske. Ett ord som jag hört användas mycket är \”transperent\”, alltså att man är fullt genomskinlig och genomlyst i allt vad man gör, alla kan följa en på nätet, på Fb, på bloggar et c in i det mest vardagliga/intima om du så vill. /Jenny
Jag håller på med en dokumentärfiktiv roman, och jag känner alltid som jag måste försvara mig och hitta massor av goda argument för att man skall få skriva om verkliga människor och pådyfvla dem allehanda uttalanden och handlingar som de aldrig gjort. – Är det fult?
Kanske lite vanskligt. Det där med vad som är dokumentärt och vad som är fiction. Tänker på Liza Marklund och \”Gömda\” och det där. Hej förresten!