Man utvecklar och utvinner handlingen genom karaktärerna. Så ju mer du borrar ner dig i dina karaktärer och definierar vad de vill, vad de drivs av och deras inre känslomässiga konflikt desto mer handling utvinner du. Det här är förstås extra relevant om det är en karaktärsdriven, mer psykologiskt orienterad roman som en psykologisk thriller. Att utveckla bikaraktärerna vilket är ett vanligt råd gör man alltså inte för sakens skull, det handlar inte om att ge dem större utrymme i sig. Det är detta som skapar förvirring har jag märkt. Men du kan använda dem mer för att tillföra handlingen och historien något. De ska inte vara med enbart i sina yttre funktioner så att säga, typ stå bakom disken i en affär. Ge dem en tydligare funktion. Även bikaraktärer och perifera karaktärer är där för att uttrycka någon del i handlingen, för att föra den framåt, och för att  för att påverka och förändra handlingen – den röda tråden eller någon bihandling. Så om du har en historia om ett mystiskt dödsfall så använd de mindre karaktärerna för att lägga ytterligare en pusselbit i denna historia om ett mystiskt dödsfall. Kanske finns en humoristisk frisörska i byn där det mystiska dödsfallet ägt rum. Hon kanske är en rolig bikaraktär. Men om du låter henne fälla en avgörande kommentar om något den avlidne sagt eller gjort i förtroende under en klippning och slingblondering, så har du använt henne för att föra handlingen framåt. Toge du bort frisörskan hade du fått hitta ett annat sätt att ge informationen, för den här informationen behövs som en del i mosaiken som är bokens berättelse. Och såklart, extra elegant blir det om det samtidigt är något som avslöjar något om henne själv, berättar vem hon är och skärper bilden av henne.