En bra skräckhistoria kännetecknas av vissa speciella aspekter hävdar denne redaktör som nyss utkommit med antalogi (sammanställning) av skräcknoveller: Horror Stories: Classic Tales from Hoffmann to Hodgson.

Han tycker följande saker är gemensamt för lyckad skräck:

–  barn och eller barndom. Barns utsatthet och hjälplösheten som till viss del kännetecknar barndomen förstärker rädslan i vilken berättelse som helst. Förresten är det fantasifulla i barnet det som gör skräcken möjlig. Den vuxnes mer rationella förklaringstänkande har inte kickat in än. Att ta hjälp av barnets perspektiv är vanligt, det förekommer i allt från Skruvens vridning av Henry James via Varsel och och nu senast i skräckfilmen The Babadook.

– atmosfär och stämning är mer otäckt än överdrivet våld och slabb (gore). Försätt läsaren i det där tillståndet av osäkerhet och oro så tappar man lätt fotfästet, börjar inbilla sig saker och det man inbillar sig är nästan alltid värre än verkliga förhållanden.

– skräck är en genre som i stort baseras på berättarknep och metoder som läsaren känner igen. De är också där för att de fungerar. Man gör rätt i att förlita sig på skräckens formel, som det öppna slutet, det kusliga, ”the uncanny”, och gåtfullheten som aldrig får någon förklaring.

Letar man efter inspiration går det ju bra att ta till detta galleri av spökhus.