Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Härligt med farligt

    av

    anna karenina

    Äldre tiders författare hade det inte lätt. De tvingades vara oerhört tillbakahållna när det gällde skildringar av kärlek och sex, även när de skrev rena kärleksromaner. Till och med i klassiker där den stora passionen bultar bakom hårt åtdragna korsetter hade de bokstavligen trånga ramar att röra sig inom. Forna tiders krav på sedlighet var som en sorts censur som måste ha känts frustrerande i olika bemärkelser. Här kan man läsa en rolig genomgång hur sådana som Jane Austen, Tolstoj och Charlotte Brontë kunnat tänkas skriva kärleksscener om de fått möjligheten. Eller, är det kanske ganska välgörande att de aldrig fick ”gå dit”, som vi vet är det svårt att skriva om sex och vem vet vad Dostojevskij hade hittat på om han bara fått chansen…

  2. Det magiska ögonblicket

    av

    inspiration

    I On writing skriver Stephen King ganska mycket om den smått metafysiska aspekten med fruktbara bokidéer. De där som inte behöver stötas och blötas fram utan plötsligt är uppenbarade för en, oftast när man gör något helt annat än att fundera på fruktbara bokidéer, typ diskar. Han berättar själv här om hur två till synes separata omständigheter tillsammans plötsligt bildade den där korta med starka kedjan av incitament för en stark handling, i det här fallet debuten Carrie. Men även hur den stora inspirationsguden verkade gilla hans idé genom att fortsätta konfrontera honom med saker som blev delar i handlingen, som det enorma krucifixet hemma hos en av de mobbade tjejerna som blev förebild för Carrie. En bra bokidé har den egenskapen av att man tycker att man kan använda allt man ser, berättelsen suger in det ”som ett svart hål” som författaren Marie Hermansson uttryckt det.

  3. Thrillers bortom gott och ont

    av

    patricia highsmith

    Om man vill skriva psykologiskt drivna thrillers men kanske inte göra det till regelrätta deckare med en polisutredning i centrum kan man lära sig mycket av Patricia Highsmiths böcker. Just nu verkar hon vara i ropet igen, ett gäng böcker ska ges ut i ebokformat och två titlar ska bli film; The two faces of January och kanske ännu mer spännande The price of salt eller Carol om en lesbisk kärleksrelation. I hennes böcker är tillvaron genomsyrad av paranoia, ont och gott flyter ihop och huvudpersonen kan vara en fullblodspsykopat som Tom Ripley eller bara svag och dömd att gå under. Det finns inga hjältar. Highsmith själv verkar ha varit en ensam, olycklig, misantropisk och allmänt osympatisk person som enligt artikeln här föredrog djur framför människor och en gång stoppade ner ett stort antal sniglar i handväskan för att ”ha någon att prata med” när hon gick på fest.

  4. Den flytande bokhandeln

    av

    flytande bokhandel

    Den här bokhandlaren kombinerade livet på en pråm med att sälja böcker. Hade det inte varit en verklig historia som författaren redan skrivit en bok om, The floating Bookshop, hade det låtit ganska mycket som en feelgoodroman där rättigheterna till filmatiseringen säljs till Jennifer Aniston. Nybliven singel och ganska fattig flyttar journalisten Sarah Henshaw ut på en gammal pråm som hon lånat pengar till och inreder den med böcker som hon börjar sälja varhelst hon lägger till. Det äventyrliga och omväxlande pråmlivet på engelska kanaler och möten med olika färgstarka karaktärer kombineras med det stillsamma litteraturälskande bokhandlarlivet. Det går förstås åt helvete, innan allting ordnar sig till det bästa.

  5. Bikaraktärernas hemliga liv

    av

    longbourn

    I Elin Boardys nya roman Mary Jones historia är det en tänkt gestalt, tjänsteflickan Mary, från klassikern Skattkammarön skriven 1883 som är vår protagonist. Boardy gör därmed samma sak som författaren Jo Baker gör i Longbourne där handlingen utspelar sig på familjens Bennets herrgård i Stolthet och fördom av Jane Austen men är berättad ur tjänstefolkets perspektiv. Hon tar en bikaraktär ur en välkänd roman och skriver historien igen ur dennas infallsvinkel. Det mest kända svenska exemplet på det här greppet är nog Gregorius av Bengt Ohlsson, där föregångaren är Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Om man ska se några mönster i de här böckerna är att infallsvinkeln antingen är tjänarnas istället för överklassens, men kanske ännu mer att antagonisten i ursprungsboken nu får talan och vi får följa historien ur hens perspektiv. Det här gäller även ryska författaren Kirill Yesskovs The last ringbearer där det är Sauron, mörkerfursten i Sagan om ringen, som är huvudpersonen, och Hyde av Daniel Levine (Dr Jekyll och Mr Hyde).

    Vad många kanske inte vet är att om verket tillräckligt gammalt och ingen gör anspråk på rättigheterna längre har man som författare fria händer att återanvända dess karaktärer. Jag för min del hade nog valt den ultimata karriäristen Madame de Villefort i Greven av Monte Christo, en kvinna som bokstavligen går över lik för att främja sin egen lille sons framtid. Det hade varit intressant att sätta sig in hur hon resonerade, vilken bakgrund hon hade och om man hade kunnat skapa förståelse för henne. Och miljöer, tidsepok och mycket annat hade redan funnits där… Eller varför inte Regina, den bittra, hämndgiriga och sedemera vanställda släktingen i KullaGullaserien vars högsta önskan är att göra slarvsylta av sin lilla änglalika kusin.

  6. « Föregående sida