Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Story är också Gud

    av

    story

    Hur många gånger har jag inte tackat min ettåriga utbildning till manusförfattare åt film och teve för diverse nyttiga insikter i hur man skriver en handlingsdriven, underhållande sjuh-vetes bestseller bok? Jättemånga gånger. Det här med intrigutveckling. Och konfliktupptrappning och hinder. Det här med att få fram en Yttre handling. Det här med att få läsaren att undra vad som ska hända härnäst. Narrative writing – att skapa en starkt berättelse. Som den här aspirerande romanförfattaren beskriver det här; en informativ bok om filmmanusstruktur av manusgurun Robert McKee  gick att överföra till även romanskrivande och var utmärkt för att hjälpa honom bearbeta sin bok till ett fungerande manus. Alla romanförfattare borde lära sig om filmmanusstruktur. (Sedan kan man ta till sig det man vill och välja bort annat förstås.) Tänk i scener och bilder. Är det den inre eller yttre konflikt som ska stärkas, miljö är (också) handling. Stryk det som inte för handlingen framåt som bara är dödkött i historien. Få fram den där starka berättelsen. Tänk Story. Och köp boken. Fast den tydligen är svindyr. Men det kan vara värt det.

  2. Magiska böcker

    av

    magicians´s nephew

    Alla – som gillar att läsa – har en sådan. Den där boken man helt enkelt aldrig kan slänga. Den magiska boken. Den man tar med sig till sängen när man haft en extra jobbig dag trots att man läst den tusen gånger och som långsamt faller mer och mer i bitar. Som är det självklara valet att man rycker ur bokhyllan först om huset skulle börja brinna. Det kan vara den första boken man läste, den man fick av en speciell person. Den man har en känslomässig förankring till som sträcker sig utöver själva innehållet. Köpte på en speciell plats eller bara läst om och om hur många gånger som helst. Eller som har ett extra fint omslag. Totemboken. Det är därför e-bokläsare kan förmedla innehållet men aldrig kompensera för det rituella i att köpa/äga/älska en riktig bok. Och med riktig bok menar jag en med omslag, pärmar och papperssidor.

  3. Hjärtevärmande böcker

    av

    heartwarming

    Enligt förlaget Harleqins amerikanska hemsida finns nu en ny genre kallad Harleqin Heartwarming. Nyckelorden här är ”wholesome” och traditionella värderingar: historierna kretsar inte bara kring romantisk kärlek utan också kärleken till familjen, till barn, mormor och morfar och hemmets lugna härd gärna på landet. Det är faktiskt rätt mycket som påminner om värderingarna som genomsyrar den moderna (tidlösa) typiska svenska veckopressfictionen där det ska kommuniceras är det hjärtevärmande, innerliga, äkta. Många av novellerna rymmer inte bara en kärleksintrig dessutom utan andra tema som familjeliv, husdjur – kort sagt allmänna trivselhistorier. Men det som fascinerar mest när man läser på hemsidan är bland Passion, Blaze, Kiss och allt vad det är så trängs numera Harleqin NASCAR som utspelar sig i NASCARmiljö. Vaf-n NASCAR handlar om racerbilar, en sorts motsvarighet till Formel 1. Är detta ett sätt att fasa in manliga läsare i den kvinnliga Harleqinvärlden, eller? Och vad ska svenska Harleqin toppa med, Harleqin Allsvenska?

  4. Strukturen är Gud

    av

    into the woods

    Jag  är inte så troende av mig men få saker gör mig lika extatisk som storytelling och struktur. En bra berättelse blir inte till av en slump utan för att man – ofta omedvetet eftersom denna känsla för berättarstruktur verkar inympas i oss väldigt tidigt – tillämpar vissa regler och principer när man skriver. Man kan koka ihop en bra historia utan att ha läst på om struktur med andra ord. Men precis som med fenomen i naturen är det kul att röja vilka lagar som styr. Precis som matematik verkar vara det som är grundstenarna för universum finns en viss formel eller grundarkitektur gemensam för dramatiska verk.

    John Yorke, producent på BBC Drama, har faktiskt skrivit en hel bok i ämnet; Into the Woods: A Five-Act Journey into Story där några av följande visdomsord känns igen:

    Få läsarna eller publiken att hela tiden ställa den enkla frågan Vad kommer att hända nu? och man kan få ihop en riktigt spännande historia. De flesta berättelser är en fråga om orsak och verkan; vi försöker som läsare hela tiden skapa mening, sammanhang och samband i även de mest random ihopfogade händelser. (Fyll inte i och riskera övertydlighet är min kommentar; man fattar ändå och ju mer gåtfullt desto mer spännande blir läsningen.) Ställ motpoler mot varandra och kontrastera, som till exempel i Downtown Abbey. Ha empati med alla parter, även de elaka antagonisterna.

  5. Twittrande författare…

    av

    writers-block

    … ska inte nojja över att de använder sig av Twitter, tycker den här brittiska författaren. Tydligen råder det delade meningar om hur klädsamt det är att twittra förbehållslöst om sina egna böcker, om recensioner (om de är bra) och om översvallande omdömen man fått från andra författare. Men det ska man inte bry sig om alltså. Som författare kan man ha både nytta och nöje av lite ytligt nätverkande i sociala medier; författare arbetar ensamma och lite stimulans från omvärlden är bara bra. (Hemingway och Viriginia Wolf hade kanske lagt självmordstankarna på hyllan om de gjort avbrott i skrivarvåndan med att länka till lite gulliga kattvideos då och då….) Förlagen som försöker kränga en bok uppskattar att få lite draghjälp genom att du twittrar om hur fantastisk boken är själv. Författare är av naturen marknadsförare av sig själva och om de inte får twittra om det så kommer de att prata sönder folk på fester om hur svår deras senaste bok var att skriva men att den nu finns som pocket och ska översättas till fyra språk.

  6. « Föregående sida