Tyvärr har jag snott rubriken rakt av från en fin essä om en ny bok om förgiftningar inom litteraturen från Shakespear till Tintin. (En understreckare i dagens Svd.) Min egen teori är att i senare års deckare är det inte lika populärt att förgifta varandra med samma  obarmhärtiga entusiasm som när jag var yngre. Då gick det åt stryknin, cyanid och arsenik i böcker av Dorothy Sayers, Maria Lang och Greven av Monte Christo så att man själv började känna sig riktigt toxikologiskt bevandrad. Nu har morden blivit alltmer spektakulära, råa och våldsamma men visst vilar det en viss romantik och förrädisk charm över förgiftandet och dessutom verkar det vara ett typiskt kvinnligt sätt att ta någon av daga. Kanske för att förgifta någon kräver en viss relation, en förtrogenhet och en intimitet om man nu ska hälla det i en persons te, vinglas eller lägga det i middagen. Eller man kan ha lite i en ring på fingret som Lucrezia Borga (som f ö var ”illegitim dotter till en depraverad påve”) ovan.