Ganska intressant att en sådan här mer hantverksmässig aspekt av skrivandet uppmärksammas på en kultursida. Det här med berättarperspektivet är en fråga som kommer upp ofta när man arbetar som lektör. Det allra vanligaste (och som jag brukar rekommendera eftersom det skapar närhet och förankring till den berättande rösten) är just det subjektiva, ”inifrånperspektivet” där historien berättas utifrån en viss karaktärs perspektiv. Det blir begränsningar på det sättet, men de flesta brukar lösa det med att skriva utifrån en rad olika karaktärer, ett perspektiv i taget. Den yttre, allvetande författaren som befinner sig lika nära eller långt ifrån alla karaktärer är vi inte så vana vid nuförtiden, men det var så de stora klassikerna skrevs med en annan sorts distans och mindre psykologiserande kan man väl säga. (Leo Tolstoy på bilden.)